Men nu börjar vi bli lite trötta på den, har i alla fall jag bestämt. Eller snarare isen. När man gått runt kvarteret, kommer till nedförsbacken, kliar sig i huvudet och undrar hur fasiken man ska komma ner. Benjamin bekommer det inte nämnvärt att han halkar, sätter sig på rumpan och kanar över på rygg emellanåt. Jag gillar det INTE.
